Svenske orle den behöfs it på jamska. I stælle sô lägg mæ te n hell a, u på slute ta orle på nästan all sakorla.

All som sluut på -n e maskulinum.

All som sluut på -a hell -u e fenininum.

All som sluut på -e e neutrum nær orle sæis tydela..

Eintal

Lættan oss begynn frå begynn.

För länge sedan uppkom flera olika sinsemellan obesläktade språkgrupper. En blev de indiska och europeiska språken och fick kallas indoeuropeiska.  Där ingår även de flesta av de större språken i Europa.

Indoeuropeiska ska ha haft 8 kasus, dvs sätt att böja orden. Ju fler kasus ett språk har desto mer exakt och enkelt är det att uttrycka det du vill.

När du kan det vill säga, det är svårare att lära sig! Det går då att uttrycka sig utan att göra omskrivningar, tex med prepositionsuttryck som gör språket mer tungrott. Detta med kasus är svårt att förstå som endast svenskspråkig då kasusen har försvunnit i detta språk men lever kvar i jamskan! Jamska är alltså ett äldre och mer exakt språk än svenskan.

Efter hand har språken på vår jord förenklats. Latin som uppstod senare hade 6 kasus i behåll: nominativ, dativ, ackusativ, genitiv, ablativ och vokativ. Instrumentalis och lokativ hade redan smält samman med ablativ.

I norra Europa hade vi urgermanskan. Detta var för ca 4000 år sedan. Härur stammar tyskan, de nordiska språken o delvis engelskan (och även gotiskan som är utdöd). Ända sedan dess härstammar jamskans grammatik.

I både tyska och jamska kvarstår endast dativ, som e sånkbytt (slasktratt), där de andra kasusen delvis har sammansmält till endast ett böjningsmönster. De verb som styr dativ är samma för språken o kan hänföras till vissa grupper centrerade runt verbet ge. Ordet dativ har samma ursprung som donera och har grundbetydelsen att överföra något till någon. Gi a Pe boka och je stiill (gir) kælvom kan få tjäna som exempel här.

Verb som hänger med på köpet i detta fall kan vara uunn: de e a Pe væl unnt, sværa: je sværa dränja (jag ger ett svar) och andra verb som uttrycker givande. På ett vis hör även tacka hit, taakk ledarom för de jobb dom ha lagt ne. Om jämten vill utrycka en tanke, känsla eller åsikt, med en osäkerhet i, väljer han däremot ackusativändelse: je unner om dæ stiill kreka rekktut? Men är han säker kan han säga: dæ uunns int stiill krekom rekktut, så er e ma di, de sir je nog......!

En annan stor verbgrupp som styr dativ är bota, hela. Je ha laga bolan, de haadd vårte skrikklut. Doktarn kukkle ihop (bote) kæra. Hunn folj kæra är det jamska uttrycket för ”äpplet faller inte långt från trädet” och får tjäna som exempel tillsammans med vårn folj vintra på att följa styr dativ. Mæn vät om hän skull saken vintra ifall de voo samårn n go n jaamn! Således styr även sakna dativ.

De vanligaste rörelseverben styr ackusativ, ifall de uttrycker riktning, förändring. kör biln, men kan ha dativ om de uttrycker befintlighet: håll a farfar ti hann (håll ti hanna hæns farfar), shleepp öran!, staan motora/bila. Mer ovanligt kan man säga staan motorn men då är fokus på ”stannandet” och inte på att motorn ska vara stannad, eller om du konstaterar: hän stane motorn. Om polisen stoppe all bilan så är fokus på stannandet av bilarna men om dom stoppe all bilom så är det fokus på att chaufförerna fick stå där en stund å hinna prata med polisen och i värsta fall hinna bli bötfällda!

Ibland finns spår av gammal instrumentalis tex veiv ærmom eller hän vänne huvun.

Egentligen kan man säga att en stor del av det jamska språket är uppbyggt runt skillnaden riktning/befintlighet. Ma tar o går væstet at skogja, till skillnad från hän e væst i skogja, væstat. Væstat i bya ligg kværna. Här uttrycker væstet riktning men væstat befintlighet. Hän komme nolanettbetyder att han kom norrifrån men de e sönkt nolaneett ti hägn betyder att i norra delen av inhägnaden runt gården är det vattensjukt. Dubbelbetoningen av det sista e:et kallas cirkumflektering och är ju som bekant ett mycket vanligt fenomen i jamskan.

Flera prepositioner styr dativ där at är självskrivet som markör för givande men även mæ, för och frå har för det mesta dativ. Som markör för befintlighet kan exempelvis ofta pöne, emot, heri, u och ti ha dativ medan tydlig växling ses efter i och på. Öve styr för det mesta ackusativ eftersom man därigenom uttrycker riktning. Även kring och mot har ackusativ när de beskriver riktning (men ikring kan styra dativ). Det är inte tvingande att ha dativböjning efter en viss preposition utan det viktiga är funktionen, att du vill uttrycka en befintlighet eller ett givande och inte en riktning eller förändring.

Även räkneord kan böjas! Vät va mæ gjær at de dänn tvoan? Vad gör vi med dom där två? Nå vät je vå ma gjær at de dänn tvoom! Mæ trian e på fotboll.

Och visst är det roligt att pluraländelsen lever i imperativformen, det blir en härlig tyngd i språket: Komman in å sættan dekk hema bolan, drikkan kaffe o doppan ta bullom å krusom!

Ytterligare prov på hur man kan använda dativsystemet är den klassiska (jag tror det var med som exempel i jämten för många år sedan) hunn kryyp pöne bole/bolan, där det ena betyder riktning: hunden kryper in under bordet just nu, och det andra befintlighet: hunden kryper runt under bordet. På svenska får du förtydliga dig med ”inunder, just nu” respektive ”kryper runt under bordet”.

I plural blir det hunnan kryp pöne bola, dom fer å kryp pöne bolom. Jämför även: kliv ti båten (nå fer ma) med hååpp int ti båta (pass de ma stööp). Uttrycken je tror dæ och je tror di upplever jag inte som likvärdiga utan det senare med dativböjning uttrycker en större övertygelse om sakernas tillstånd. Säger du: je tror diin! så betyder det: det är precis det jag tror!

En annan ursprunglighet är att allt är bundet till kön. Alla, både konkreta och abstrakta, ting har ett kön. Döra, frihäta, rörelsa, kjæringa, kua, rua å tusn saker te e hu. Stoln, kærn, saun, biln, stalln e hän. Det-könet lever kvar även i modern svenska. Här finns tex fjälle, sale, brönne, änje, husemm.

Även framför personnamn förtydligas könet. Hon Lisa blir hu=a Lisa. Av hän har det blivit n. N Pe.

Tillsammans med dativsystemet blir det roliga könsbyten! Gi a Pe är en förkortning av gi hænum Pe och gi n Lisa är gi hænnar Lisa i ursprunglig form (används ej idag, nu gi heen, at hænnar).

Kasussystemet försvann ur det som senare blev rikssvenskan, dvs stadsspråket i mälardalen, i slutet av medeltiden.

En uppdelning för språken på vår jord är begreppen analytiska och syntetiska språk. Analytiska språk är formfattiga och ordföljd, ordval och prepositionsuttryck blir av avgörande betydelse. Ett exempel är kinesiskan som i direktöversättning kan låta ”häst dricka vatten” när vi på svenska säger ”hästen dricker vattnet”. Syntetiska språk har en större formrikedom. Dom flesta språk ligger på en skala in i mellan. Fornnordiskan var mer syntetisk än nusvenska. Jamska är mer syntetiskt än svenska och följaktligen mer välbevarat.

Om jag på jamska säger De står n kær å kaast stein på veja får jag på svenska säga: det står en man på vägen och kastar sten (därifrån, åt okänt håll). Säger jag "de står n kær å kaast stein på vejn (vägen)" måste jag ändra ordföljd på svenska till ”det står en man (någonstans, okänt var) och kastar sten på vägen”. På jamska räcker det med att byta en ändelse. Det beror på att tack vare kasussystemet så är jamskan uppbyggd att visa skillnad mellan rörelse dvs förändring och å andra sidan befintlighet dvs varande.

Alla substantiv, både konkreta och abstrakta, samt adjektiv och räkneord upp till tolv (på isländska endast upp till fyra) har dessa dubbla ändelser. Jamten kan därigenom välja om han vill sätta fokus på det som är, i detta fall att mannen befinner sig på vägen/någon annanstans, eller det som sker, stenarna förflyttar sig. Detta system är helt avvikande från svensk grammatik och eftersom kunskapen om det är så låg är det för de flesta icke jamsktalande, och även för många som talar jamska, helt okänt. 

En annan orsak till formrikedomen på jamska är att det finns en extra form om du särskilt vill betona ett ord. Om någon tycker att jamskan har blivit åsidosatt för länge så heter det jamska ha vårte kæra på sia alldeles för lääng. Rörelseverb följt av på ger ackusativböjning. Och om det är mer definitivt, nästan så vi inte vill befatta oss med det mer så heter det kæra at sin. Rörelseverb följt av at ger dativ. Men så kan vi säga kæra at siin också. Jamten kan här visa att det är ”åsidosatt” som är det viktiga ordet genom att använda den betonade formen siin. Övriga former är si, sia, sin, sii, sian, siom. Här framgår även tydligt jamskans förkärlek för särskrivning, ”åsidosatt” blir tre ord kæra på siin.

Kombinationen av fornnordiskans tre genus samt kasussystemet gör jamskan till ett språk som är mycket svårare att lära sig än svenska vad gäller det grammatiska systemet. N  betyder han/honom men hjælp n betyder hjälp henne eftersom verbet hjälpa styr dativ. Holp n n? blir hjälpte han henne? Här kan man också ta upp de betonade formerna som då blir holp n heen? Hjälpte han (verkligen, just den kvinnan) henne? Eller så vill jamten betona att det var just den mannen som hjälpte henne : holp hän n?  Formrikedomen på jamska gör att många svenska ord motsvaras av flera olika på jamska. Honom och henne heter fyra olika saker beroende på plats i meningen. Henne motsvaras av a, n, heen, hennar. (En del tycker att hennar är alternativ till hænes). Honom heter n, a, hæn, hænom. Tittar vi på ordet ”andra” så har det tre former på jamska. Ænner är andra i vid bemärkelse. Ænnran är ”dom andra” och ænnrom är vid dativställning tex om du ger dom andra något.

Vill man lära sig detta system efter de första barnaåren får man jobba!

Det blir således viktigt för uppväxande jamtongar att få höra jamska de första åren i livet så systemet hinner gro fast innan skolan gör så att svenskan tar över. Nyare språkforskning visar på de positiva effekterna av tidig (omedelbar) tvåspråkighet. Det gynnar senare språkinlärning. Jag tror att kombinationen svenska/jamska kan vara särskilt gynnsam för det gryende språksinnet då orden liknar varandra och stimulerar tanken. Visst är det underbart att höra ett litet barn lära sig prata och man hör protesterna mot inkonsekvenser i grammatiken: gå, gådde ,gått. Två, tvådje.

Språksinnet och det grammatiska mönstret är oss givet från början och det är bara att fylla på. Ju mer vi fyller på ju mer kommer det ut senare i livet. Att lägga till jamskans mer syntetiska grammatiska system kommer självklart göra det lättare att lära sig tyska som har samma mönster men även andra språk. En offerdaling som behärskade franska sa till mig att kunskapen om ordens kön var till hjälp då de överensstämde.

Jamskan verkar vara välbevarad de senaste tusen åren vad gäller grammatiken. Dock hände något på 50-talet. Flyttlassen började rulla och den moderna tiden märktes allt mer. Skolans tryck att prata svenska i större utsträckning hade redan varit i gång i flera generationer. Jamten kände ett behov att visa att han hängde med in i det nya och ville göra sitt språk mindre avvikande. I flera socknar blev det då så att man (delvis) slutade använda kasussystemet. Detta verkar ha hänt i nordjämtland och flera andra ställen, bla i det centraljamska området där jamskan dock snarast har gått kräftgång helt och hållet. I sydjämland la man bort det delvis redan för 4-5 generationer sedan. I Offerdal anpassade man istället ordförrådet och la bort gamla ord och ersatte med rikssvenska. Fortfarande kan man dock höra ett levande bruk av kasussystemet. Det lever således starkast i Offerdal, Föllinge,Hotagen, Hammerdal, Häggenås och Lit enligt vad jag uppfattat.  Sedan finns det i delar av Dalarna, Härjedalen, Västerbotten och delar av Norrbotten. Dessutom i ganska stora delar av Norge samt Island. För bara ca 200 år sedan levde det över större delen av Norrland! (Dock inte i vissa nybyggarbygder i Lappland). Eftersom olika sätt att modernisera språket har nyttjats i olika jamska bygder finns en möjlighet att återskapa det uråldriga språket. Allt beror på intresse och vilja......

Glädjande nog börjar det bli en del nyinflyttade nu i våra bygder. En liten positiv utveckling kan skönjas i befolkningsutvecklingen åtminstone i centrala Offerdal. Därmed tar svenskan över på ett helt annat sätt än när jag växte upp. Men kanske kunde Offerdalska läras ut på skolan? Även om det aldrig blir fråga om någon garjamska kunde det ändå leva som ett signum för bygden för både urinvånare och nyinflyttade.

Om vi förklarar för våra barn att det finns en möjlighet att lära sig tillnärmelsevis vikingaspråk kanske det går att uppamma ett intresse?

Det svenska skriftspråket kom för 500 år sedan. Allt eftersom har vi fått för oss att vi måste prata som det står skrivet. Men det är talspråket som är det äkta språket. Och jamska liknar svenskan som den var för 1000 år sedan! Så våga tala som just du gör där du är från, det är språklig/kulturell rikedom!

Det är med svenska/jamska som med kejsarens nya kläder. Ingen törs stå för att svenska är ett någorlunda nytt skriftspråk medan jamska är ett bevarat talspråk med fornnordiskt kasus- och genussystem. Då skulle vi ju alla (dom flesta) haft fel de senaste 150 åren.....

Synan ta att dæ e riktu jamta: bralan! JAMSKA E GRETT E SHLAG, HUSKUT FINNT DÆ!