Lillhprins'n

LILLHPRINS´N på jamska

   LÅNGT UUT ti öde Shaharaökna ha n pilot nödlande mæ flygmaskina senn. Tila om måran höörn e litta röst:

  -Rit e lamm at me e du snäll. De e Lillhprins’n som ha dyke opp frå ingenstæns.

   Sô begynn historia om Lillhprins’n, ei ta dom store banbökkrom der budskape finn på mitt ti hjærtan. De e måång frååg som flygarn å prins n gjett olves öve mæns dom leer te »tæme« vôrænner.

   Lillhprinsn va brydd öve folkje på jorla som värdere levene sett ett siffrom hell hærre de sir ut te væ.

   Sænnn henn filosofiske boka Le Petit Prince ta a Antoinede Saint-Exupéys vårte utgedd 1943 finns a nu te læsa på fleir hunner språk rånnt heile jorla, å nu finns a på jamska, å de e som hu tælas i Häggenås närr översättarn va ong.

   Författarn omkomme sjælv ti e flygolykk 1944 å fekk aller sjælv opplæva framgånjen mæ bok n senn. N dæn lillhprins’n hans e för go jamnen lik lævanes.

Boka "Den Lille Prinsen" finns nu på jamska.

Namne je ha gedd a e Lillhprins'n.

Skreventekkstn e nyss lämne te förlage som ske skööt om trykkinga.

Boka e int trykkt än man je hoppes de vårl snarrt. Före jul 2022.


Om du e intressere te kööp boka, e-posta meg

Skull tro prise vårl ikring 190 kr + frakt'n man je kan int seej sekurt än.


Nôgurorl ta meg som ha sett öve boka te jamska.


Förhoppinga mi mæn henn boka e atte hu ske hjælp te mæ te hååll live ti jamsken ååtat di, lesarn ske tykkje om boka.


Jamska ha kvær språkforman som e tæla gammart, mæ dativ å diftongan, nô som ha vö boort lääng u svensken. Ti n henn boken vårl man fortt nog var dom, de kanske kan væ te go e hjälp om nôgun ha glömt a jamska litte.


Somm ta orla e gammaldags man de går nog te förstå dom gönom härre restn ta tekksta e


Stavinga, hoppes je, e ett reglom som Heimbygda ha sett för.


Måång gånga ha e int vô sô lätt te te finne at rätte orla å meiningan ettesom mykkje ta de je läärd i mittn på 19-hunnretalan i Häggenås ha je glömmt a.


Je veit atte de finns dom som kom te mein »Nu ha n glömt a hærre de ske væ« t.ex nær dom sir meiningen som e kursivere nea. Han e i dativ, de e derta n gjett byttes mot a. Orlboka at a Bo Oscarsson ha vô te go e hjälp man bäste hjälpa ha je fått ta a Manne Ring. Stort e takk at dom.



Tekkst frå kapitel I å II

EIN GÅNG, mæns je va seks år,sô såg je n bild som je int kunne glööm a. De va tie bok som hannle om urskojen. Boka heite "Sænn berättelsa" å på bilda synntes n boaorm som hållht på mæ te svale e villdjur. Se sånen såg bildn ut.

    Ti boka las je: »Boaormangloffs ti se rove, mæ hull å hår som de e, uttan te tuugg. Sæn bell dom int röör se uttan sav e hælvår i sträkk, mæns föa deres smäälht.«

    Je fåndere mykje öve allht mærskvärdut som hään ti storskoja, å mæ e färgkrit va je hev te få te förste tekkninga mi. Tekkninga mi nåmmer ett. Se sån såg hu ut:







    Je synnt ta mästerværske mett at storom å fråge om dom vårte rædd för tekkninga mi.

    –N hatte fell ittnô te vårl rædd öve. Va svare je fekk.

    Tekkninga mi va ju int öve n hatt. Je hadd rite ta n boaorm som hadd svårrd n elefant. Då rite je ta boaormen som han såg ut ini, sô atte storan skull si vô de va. Man gjett förklar allht för dom. Tekkninga mi nåmmer tvo såg ut sånen:








Storan rådd-me te sluut mæ te rit a boaorman bå uttanett å inni å hella intressér me för lænnlera, historia, räkning å språklera. Derta kommene se atte konstnerbana mi vårte slut reda mæns je va seks år. Je ville int riit länger. Bå föörst å ænre tekkninga vårte ju kassere. Storan begrip aller nôgu ta se själven. De e tjakut för oss som e ban te allhtn gjette förklar allht at dom.

    Derta gatt je väle e æne gjæra. Då läärd je me te våårl flygar. Je ha flöge litte her å der på jorlklotan. Lænnlera je läärd ha vô te goe hjälp. Bærre je glåmmt te, sô såg je skjernen milla Kina å Arisona. De e huskut bra te kunne, ifall je skuull ha flöge vill om nætta.

    På de vise ha je kringt i livan komme i lag mæ folk som e ælvôrsam. Je ha levvd mykje la mæ storom. Je ha vårte var dom på ner e håll. Derta ha je int fått nôr viller tanka om dom.

    Råkks je på rååk nôgun som väärsk væ litte meir shlömm än storshlåmpen, brukkt je sätte dom på prov mæ tekkninga mi nåmmer 1, som je hadd kvær. Je ville vætta om dom värskela begreip nôgu. Allht n vårte svareje fekk: »De dænne e n hatt.«Då nämne je vårsn boaorman, gammalskojan hell stjärnan at dom. Je rätte me ett vô dom kunn fatta. Je akkordere mæ dom om bridge, golf, politik å slipsan. Å de dæn storan vårte allhtn fala fejen öve te ha råkkt n sesånen förstånnu n kär.



–II –


PÅ DE VISE kommene se atte je mest ha levd einsåmmun, uttan te ha nôgun te akkorder mæ på rekktut, ända tess för säks år sæn, närr je gatt nödlanda mitt i Saharaökna. Nôgu hadd gått sånnt ti motora. De va vårsn nôgun mekaniker hell passagerar som forrd mæ me, je skuull själven gjette mödes mæ laginga. De gäällht livan hell döön, je hadd vattn för som längst dryggt ei våkku.

    Förste kvälln sommne je ti ökensanna, måång hunnre mil frå nô bygd. De va för meg vær, än om je ha vö skeppsbrötn på n flôtu mitt uti Atlanta. Då bell du tänkde vô brydd je vårte, närr je vakne ta je haul e litta förtoku e stääm. Hu saa:

    – Rit e lamm at meg e du snäll!

    –Hått!?

    –Rit e lamm at me …

    Som e skott komme je opp på fåttrom, gnudd me ti augom, je kuun int tro syna. Framma meg stog n unnela littn glutt å glååmt på me, mæ n fåndersam n min. Seinar ha je böde te å rit a’n, å henen sir dæ fineste porträtte som je ha bäälht få te ta a. Ndån e'n på tekkninga, int der ihållan lik hottu som han va självenes. De e int fele mett. Storan skräämt bort me frå konstnerbana redan närr je va seks år. Derta lärdd je meg aller te riit æne än boaorman, bå utta å inna.

   
















   När man int begrip e stöv ta vô som hään, törs man int æne än te höör eett. Enn hærre tokut de tykkt me te væ, der je va fleir hunner mil frå nerest bygda, flokke je opp n papperbit å e bläkkpenn u fikken. Mæn sô komme je ihaug att je bærre hadd lärdd me lænnlera, historia räkning å språklera å sværa (litte tjesut) lillhgluttn, att je int kuunn riit. Je vårte huskut brydd närr je haul gluttn sääj:

    –Nä! Nä! Je vill int ha n elefant ti n boaorm. N boaorm e ovôrut farlen å n elefant e sô rommstor. Heim hämmæ meg e allhting sô smått. Je behöv e lamm. Rit e lamm!

     Han titte noga närr je rite, å sæn saa n:

    –Nä! De dæn lamme sir int utte væ fælu!

    –Rit e æne ett at me!

    Je rite.

    Nyvännmen fliint lite öveseenes:

    –Du sir fell atte de dænne int e nô lamm, de e n bjæker! Han ha ju horna.

    Je bjödd te egjænn. Man tekkninga dåågd int nu hella.

    –De e för gammart. Je vill ha ett som bell læva lääng.

    Man nu vare slut på belene mett, je ville ju te mæ te flåkk sånt motorn sô je rale ne n henn tekkninga. Åsô va je flöt te seej:

    –De henne e e låå.Lamme e inni.

    Je vårte brydd närr n dæen gråmmspaln skein opp å saa:

    –De va just vô je ville ha!

    Tror du atte de hänn lamme gjett ha mykje gres?

    –Giss på? unnresje.

    –Derta hämmæ meg finns e sô smått om ta allht ting.
    – De räkk sekurt te! De e e huskut lite e lammje ha gjedd de!

    Han bukke huvu öve tekkninga.

    –Int sô huskut lite ndå! Sir du, nu sav lamme!

    Sô gjekk e te närr je läärd te kjään Lillhprins’n.


Je va stor i augom när je glååmt på n dæn oppenbarelsa.Je viist atte je va måång hunner mil frå nô bygd. Man n dæn lillhglutt n synttes vårsn ha gått vill, häll væ hælvdöy ta te væ törsta,hongru, trötn hell rædd. Han såg då rakkt int ut som e ban som hadd tulle bort se härri ökna fleir hunnremil frå nerest bygdn. När je äntela fekk me te å seej nôgu fråge je:

– Man … vô gjær du henen?

Då saa n lik ens ein gång te, å hörrdes bå lugn man ndån bestämme, som om de skull ha vô nô fala viktut:

– Væ flink å rite lamm at meg!