Vindkraftverket i Medstugan. Hur kom det dit?

En förflugen tanke.

HS förvaltningsutskott höll sammanträdde dec. 1994. I jaktvillan där mötet hölls var det varmt och skönt men ute rasade en storm. Snön yrde och vinden tjöt runt knutarna.

-Här borde det stå ett vindkraftverk. Jag hade tänkt högt men menade egentligen inget just då. Emellertid slog tanken  rot och jag började tänka, varför inte, här blåser jämt, vi har mark, vi använder mycket elström. På 14700 ha borde det rymmas en hel vindpark någonstans utan att det skulle störa. Det skulle kunna bli ett ben till att stå på för HS. Medlemmarna skulle kunna bli andelsägare. Kraftverket kunde komma att inspirera andra att upptäcka den resurs som vinden är. Medstugan skulle få en attraktion till i Lijevalcs anda.

På den tiden var motståndet mot vindkraften ganska massivt. Etablissemanget inom kraftindustrin som ju värnade om kärnkraften visade ett kompakt motstånd mot vindkraften, trodde inte  på den utan såg i stället ner på den energikällan. Och med dom många andra.

Dock inte alla. På Gotland hade Vindkompaniet, ett lokalt företag med entusiasten Göte Niklasson i spetsen etablerat sig. Tack vare en annons i en jordbrukstidning (jag är bonde) fick jag vetskap om dem, tog kontakt, bestämdes att Göte skulle komma till Jämtland för att titta.

Vindkraftverket.

I december 1995 besökte jag Härnösand. Tänkte då även titta på det lilla Vestas 55 vindkraftverket som skulle finnas där. Vi åkte runt hela Härnön men såg inget kraftverk. Senare stoppade polisen mig och påstod att jag körde omkring obesiktigat (vilket var fel). Jag frågade dem var vindkraftverket stod och fick till svar att det var nermonterat. När jag kom hem berättade jag det för min vän Morgan Jonsson i Sikåskälen som var intresserad av att sätta upp ett vindkraftverk. Han ringde Härnösands Elnät AB som var ägare. Kraftverket var till salu för 90000. Vi ansåg båda att vindkraftverket skulle betyda mer om det placerades i Medstugan. Efter samtal med vår  vd Karin Örnfjäll åkte jag till Härnösand för att inspektera verket. Maskinhuset låg översnöat under en presenning, rotorn var nyligen bytt. En förvirrad militär hade övat prickskjutning på den gamla! Fackverksmasten låg fortfarande kvar på berget Vårdkasen. Jag såg att den var skadad men kunde inte då drömma om vilka problem den senare skulle ge mig.

Vi fick en offert, Karin Örnfjäll var positiv. Det fanns fler intressenter så köpet kom att ske snabbt utan att vi hade någon bestämd lokal för verket.

Det var inte första gången som vindkraftverket skulle flyttas. Ursprungligen så köptes det av Olov X och ingick i ett projekt som drevs av högskolan. Man ville undersöka hur vätgas småskaligt kunde produceras med hjälp av vind. Jag vet inte hur försöken gick, kraftverket stod på en villatomt och köptes sen av energibolaget i staden.

Den 17 april 1996 skred vi till verket. Det var Ulf V och jag som utrustad med diverse verktyg stack iväg på morgonen. På plats upptäckte vi att vi borde tagit med stegen. Den liggande masten var 3,5 meter hög. Vi skulle dela den i fyra sektioner för att den skulle bli möjlig att transportera med timmerbil. Det ena benet var böjt. Det hade jag noterat vid besöket i januari. Nu visade det sig att skadorna var betydligt värre. Antagligen hade masten varit i vägen för snöröjarna så med hjälp av traktor var masten skuffad nerför berget någon meter. Eftersom vinkeljärnen som masten är uppbyggd av är mycket smäckra, bara 5 cm, blev flera järn deformerade av den behandlingen. Ulf och jag hade ett hårt arbete med att skruva isär masten. Skruvarna är dragna hårt, 28 Nm. För att få upp dem var vi tvungna att förlänga nycklarna med rör. Vi hade ändå tur. En grävmaskin var på plats med förberedelsen för det nya 600 kW kraftverket. Den kunde sticka emellan och hjälpa oss med de tunga lyften. Allt gick bra till slut. Nästa dag lastades masten på en timmerbil. Det sägs att det är av misstagen man lär sig. Så här i efterhand förstår jag att det varit bättre att skruva isär hela masten i alla sina beståndsdelar och fraktat den på en flakbil. Masten for illa av att lyftas över timmerbilens höga stakar, de två nedersta sektionerna var rangliga eftersom vi avlägsnat flera stag.

Vart skall kraftverket stå?

Min tanke att kraftverket skulle stå i Medstugan började ifrågasättas. Ås skulle väl bli en bättre plats med tanke på att så många skulle se det, närheten till Torsta, ekohusen osv. Jag hittade som jag tyckte en lämplig plats nära en transformator i Ösa ca 400 meter från vägen. Bygglov och även en konsekvensbeskrivning lämnades in. Stadsarkitekten i Krokom var mycket positiv. Det var däremot inte en fastighetsägare i grannskapet, inte heller flyget som menade att kraftverket skulle störa deras signaler. Torsta-skolan erbjöd då plats för kraftverket. Man ville mycket gärna ha det men vart skulle det stå. Nära sågen skulle nog bli den bästa platsen, men blåste det tillräckligt? Jag trodde det inte men var ändå mottaglig för argumenten för skolan. Ännu på hösten var inte villkoren med skolan klara och när de till slut blev klargjorda ville nog ingen från HS acceptera Torsta som platsen längre. Från nu var det Medstugan som gällde.

Reparationen.

Eftersom ingen plats var utsedd för verket fraktades masten hem till mig. Maskinhuset och vingarna kördes till Torsta. Vi fick ställa maskinhuset i deras verkstad. Mats Svenson som nu börjat på HS tänkte sig att översynen av maskineriet kunde ske i form av en kurs. Vi hade ju redan fått kontakt med många intresserade genom de informationsdagar och energiprojektet som HS startat. Två personer anmälde sig, Pelle med ett förflutet i kylbranschen och Nnnnn som sedan köpte ett 600 kW kraftverk på Öland kom att bli värdefulla personer även senare vid monteringen i Medstugan.

Även glasfibervingarna hade fått sina törnar. Det var tur att Mats var kunnig i båtbyggeri så att reparationen kunde klaras själv. Masten blev lärorik historia för sig. Vi fick nytillverka en del vinkeljärn andra gick att rikta. Att få dem på plats var till en början omöjligt, ända tills jag kom på att masten var förspänd. Det innebär att stagen är lite längre än vad avstånden mellan skruvhålen är och att benen skall pressas isär för att stagen skall bli möjliga att montera. Därav mastens svängda ben. Masten klarar belastningar mycket bättre med den konstruktionen eftersom belastningen fördelas till hela konstruktionen.

Bygget.

Vi hade 70 meter kabel så det var det längsta avståndet från transformatorn som var möjligt. Vi ville heller inte bygga någon ny väg eller avverka skog. Vi ville också ha verket inom gårdens nät för att strömmen skulle nyttas i vår egen verksamhet och före elmätaren. Därför står verket där det står nu, högst på gården. Inte det bäst vindläget, det är för mycket skog och husen är nära. En kompromiss för att göra bygget möjligt med de medel som vi ansåg rimliga.

Staffan Nilsson tog på sig gjutningen av fundamentet. Det är en betongplatta 6 meter i fyrkant och 6 dm tjock. Den har fyra ben av betong som är 1,2 meter långa. Allt är täckt av jord för tyngdens skull utom det översta av benen som masten är förankrad till.

Monteringen.

Den 19 juli 1997 var alla delar till masten på plats. Allt var hopmonterat till den 15 augusti när vi reste masten. Det var spännande att se om de 4 hålen i mastens fötter skulle passa mot skruvarna i fundamentet. Marginalen var bara +/- 1 mm. Tre ben gick bra men till det fjärde fick Eggen koppla traktorn och dra en aning utåt för att hålen skulle passa. Vi hann också montera maskinhuset den dagen.

Det var trevligt när vi monterade turbinen den 20 augusti. Gudrun lagade mat och vi gubbar skruvade. Alla var med, Matts Svensson, Olle X, Pelle Y, Staffan, Karin och jag. Nu stod äntligen verket där i all sin glans. Vi var mycket stolta och glada. Sveriges första vindkraftverk i fjällmiljö.

Vi kunde dock inte ta verket i drift fastän det mesta var klart. Jag lyckades med konststycket att förstöra drivmekanismen till avkännaren som stoppar verket för kabelsnoning.

Den 29 augusti kl 19:00 tog vi dock verket i drift efter diverse problem. Vi hade bl.a. kopplat in stora generatorn med fel fasföljd så när att den gick till blev det kortslutning. Säkringarna rök och tvärstopp.

Det var en skön känsla för mig, Mats och Evert Olsson när vi kunde höra ljudet från maskineriet högt däruppe, suset från vingarna och på instrumentpanelen se, nu producerar vi ren elektricitet. Nära tre år efter första tanken.